Malin

Prolaps, det får väl bara gamla tanter?
Jag kommer aldrig glömma dagen allt började. Från att uppleva att kroppen var stark och läkte bra efter förlossning nummer två, till att den helt plötsligt svek mig. 
 
Men jag börjar berätta från dagen lilla A föddes. 
Precis som sin storebror hade han bråttom ut. Från första värk till att han var ute gick det ca sex timmar. Snacka om att jag blev förvånad när barnmorskan som undersökte vid inskrivning konstaterade att jag var öppen nio cm (!). Öppningskedet gick alltså snabbt även denna gång. 
Vi hann bara vara på förlossningen i två och en halv timma innan A föddes. Jag försökte att hänga över ett gåbord (precis som första förlossningen), men denna gång gjorde det alldeles för ont och jag var tvungen att lägga mig på sängen. Nekade lustgasen länge, men kände till sist att jag ville ge den ett försök till eftersom värkarna var både täta och långa. Till slut fick jag till andningen utan att bli illamående. Och även om den inte tog bort någon smärta så fick den mig att slappna av ordentligt mellan värkarna. När väl krystvärkarna kom och vattnet gick kände jag sådan lättnad mitt i smärtan. -Snart är det här över. Min sista förlossning. I journalen står det att jag hade krystvärkar i femton minuter. Men som jag minns det krystade jag två gånger, varav huvudet först kom ut och sedan resten av kroppen vid värk nummer två. Att få upp A på bröstet var lika omvälvande och känslosamt som första förlossningen. Herregud vad kvinnokroppen är fantastisk! 
 
Till skillnad från första förlossningen kände jag mig oförskämt pigg efteråt. Visst var jag mör och trött. Men jag hade ändå känslan av att min kropp var grym och stark. 
Vi åkte hem till storebror dagen därpå. Veckorna gick. Amningen var tuff. Inte lika tuff som första gången, men hade även denna gång väldigt mycket mjölk. Vilket gjorde ont. Promenader började jag med efter två, tre dagar. Kniptränade som en galning (säkert överdrivet). Ökade successivt längden på promenaderna, tränade enligt mamma-mage-appen och kände mig allt bättre i kroppen. Någonstans här tappade jag respekten för vad min kropp gått igenom med 9 månaders graviditet och en förlossning på det. Jag hade aldrig för avsikt att stressa fram varken en vältränad kropp eller att ”komma tillbaka”. Jag gjorde helt enkelt bara sådant som jag tidigare mått bra av.
 
Dagen när eländet började var en dag jag och maken skulle ha en trevlig shoppingstund tillsammans. Stora grabben lämnade vi hos moster. Vi parkerade oss på stan och promenerade med vagnen längs gågatan. Jag kände ganska snart att jag behövde låna en toalett och smet in på eTT café. Jag kände direkt när jag rest mig från toaletten att något kändes konstigt. Det var som om jag inte tömt blåsan ordentligt. Satte mig och försökte kissa mer, men det gick inte. Vi strosade vidare och jag kände mig väldigt konstig där nere. Lånade toalett igen en stund senare men även efter detta kändes det som om min blåsa inte var tömd. Upplevde en tyngd och ett obehag i underlivet och ville bara sätta mig ner. Vi avbröt shoppingturen och åkte tillbaka till min syster. 
 
De kommande veckorna fortsatte jag känna mig kissnödig och obekväm. Jag besökte en gynekolog som nekade till prolaps. ”-Symtomen stämmer. Hade du kommit senare på dagen kanske det hade sett annorlunda ut. Men nu kan jag inte se att det finns något framfall. Du har en främre slidvägg som buktar. Men det är fullt normalt efter en förlossning”.
 
Jag besökte vårdcentralen för att utesluta urinvägsinfektion. Enligt deras bladderscanning tömde jag blåsan okej. Allt eftersom obehaget, tyngden, den ständiga kissnödighetskänslan ökade mådde jag allt sämre. Något hade hänt i kroppen och den var plötsligt helt främmande. Dagen jag kollapsade totalt i ångest och tårar var dagen då en kvinnlig läkare på vårdcentralen petade på min urinblåsa och sa ”-Den är lite nedtyngd, du måste vara rädd om dig. I mitt hemland får kvinnorna knappt lyfta sitt barn de fyrtio första dagarna efter en förlossning”. Jag grät och sa rakt ut att jag hade fruktansvärd ångest. Detta bemöttes med samma ord igen ”-Du får vara rädd om dig”. 
 
Detta var starten på en lång resa med sjukvårdsbesök, försök till självbehandling på olika sätt, en accelererande ångest och nedstämdhet och en allt mer inaktiv och destruktiv vardag. Tyngden, det förbannade skavandet i underlivet och den pirrande, retande känslan i magen och underlivet blev allt värre. Gynekolgerna fortsatte neka till framfall. Jag hoppades länge att det var något annat. Något som gick att bota. I skrivande stund har jag fortfarande inte fått någon diagnos. Jag behöver den egentligen inte. Jag VET vad som har hänt i min kropp. Dagen allt började var dagen mina organ tog hissen en våning ner i min bäckenbotten...
 
Jag måste på något sätt lära mig att leva med detta. Det kommer inte att bli enkelt. Jag är ledsen och orolig varje dag, men panikkänslorna kommer inte lika ofta längre. Jag kommer inte att ge mig. Jag kommer behöva professionell hjälp. Både med det fysiska och det psykiska. Hur mycket kan jag själv förbättra? Vad är kroppen kapabel att själv läka? Kommer jag att behöva opereras? Detta är frågor som snurrar runt i mitt huvud just nu. Men jag försöker samtidigt att fokusera på det bra. De ”bättre” dagarna och allt det fina i livet. Mina två fantastiska barn. Min fina man som stöttar mig och alltid finns där, som min bästa vän och trygghet. Min familj och mina vänner. För er måste jag leva. För er VILL jag leva.