Malin

Värst av allt är ensamheten
Jag har haft en väldigt tuff dag mentalt trots att den fysiskt har vart okej. Har varken haft jätte ont eller känt det allra värsta obehaget. Det svåra med det här helvetet är ensamheten. Att inte kunna förklara eller få någon annan att förstå hur det känns. I min kropp. Varenda. Jävla. Dag.
 
Tyngden och obehaget jag upplever i magen. Som om alla organ är helt ihoptryckta och stör varandra. Vissa dagar mer än andra. Att alltid känna sig ”nödig”. Är det inte blåsan som stör så är det tarmarna. Saker vi alla tar för givet bara ska fungera är plötsligt ett så stort bekymmer. Tankar som snurrar konstant. Ungefär såhär:
”Jag känner mig kissnödig, men hur mycket? Kan jag hålla mig? Jag borde hålla mig. Det var bara en timma sedan jag var på toaletten”
”Jävla tarmar. Är det någon idé att sätta sig på toaletten? Kommer jag att kunna skita? Eller ens få ut lite gas? Ska jag ta en microlax? Kommer jag behöva sitta med fingrarna i arslet och hjälpa till eller ska jag äntligen lyckas enbart genom att slappna av?”
”Det gör så jävla ont/känns så fruktansvärt obehagligt i magen. När får jag tillfälle att lägga mig ner? Vad kan jag göra för att få det att sluta? Is? Benen högt? Gå och kissa? Distrahera mig genom att plocka ur diskmaskinen eller hänga tvätten?”
”Hur sjutton ska jag kunna leva så här? MÅSTE jag lära mig att leva så här? Hur ska jag kunna arbeta? Ta hand om mina barn? Njuta av saker jag tycker om? Måste jag hitta andra sätt att njuta eller kan jag på något sätt lära mig att hantera kroppen och återuppta vissa saker?”
 
Varenda. Jävla. Dag.
 
Jag vet att jag är långt ifrån ensam. Det finns många kvinnor i världen som lever så här. Vissa hanterar det bättre än andra. Lär sig att leva med det. Men det hjälper så himla lite i MIN vardag. Det är väl snarare så att det gör ännu mer ont att veta hur många det är som faktiskt har det så här eller på liknande sätt. Anledningen till att jag vet hur många som kämpar är att jag är medlem i ett par grupper på Facebook. Bland annat gruppen  ”Let’s talk about pelvic organ prolapse” , där kvinnor över hela världen delar sina erfarenheter, stöttar varandra och ställer frågor. Jag fick kontakt med en kvinna i USA som beskrev nästan identiska symtom som mig. För oavsett hur en prolapse ser ut är det enorma skillnader i hur symtombilden ser ut. Det är många som lever med prolaps utan att ens veta om det eftersom de inte upplever några symtom, trots att det vid en gynekologisk undersökning är väldigt märkbart. Och så finns det de som ser okej ut men som verkligen lider. Jag får väl räkna mig till den senare kategorin. Den som ”ser ut som de flesta kvinnor som har fött barn”, men som trots detta har en kropp som känns fullkomligt havererad..
Just därför kommer jag aldrig få någon vettig hjälp från den offentliga vården. Jag blir helt enkelt inte tagen på allvar. Lilla vän, det är normalt att få lite besvär efter att man har fött barn. (Så har aldrig någon sagt rakt ut, men det är så det känns).
 
Kvinnan från USA som jag skriver med är i alla fall helt fantastisk. Vi har genomgått ungefär samma resa. Våra symtom började samtidigt (i mars i år). Tyvärr verkar hennes ha eskalerat fortare. Jag som fortfarande får räknas som nyförlöst borde ha lite mer hopp om att min kropp kan läka. Till skillnad från henne som har en dotter på 8år och har fått besvär först nu. Detta försöker hon intala mig i alla fall... Jag vet att jag borde. Jag MÅSTE försöka tänka så. Men det är ett rent helvete.. Avslutar med ett meddelande jag nyss skickade till henne:
 

I did poop this morning and are having an okay day physically. Mentally it’s a tough one. I think i can manage the rest of the night without crying but it’s what i want. I sent away my husband for a run with a running-team. It’s here in our town so he will only be away for about an hour. My big boy is at our neighbours and my baby is sleeping. So i should just relax and enjoy the sunshine and wonderful view here at our porch. But even though i want to see my husband happy it hurts so much thinking about running. I miss it SO much. I used to run maratons and do daily yoga. I’ve always been very active and now i’m so limited even in an everyday life. I could just cry here and let my feelings out, but i will try to think about something positive. I really do have the best family and friends you can imagine. And for that i’m so thankful.

How are you today?