Malin

Hopp, tacksamhet och framtidstro
Den senaste månaden har jag gjort stora framsteg. Både fysiskt och psykiskt. Jag har haft betydligt fler bra än dåliga dagar. Detta ger så klart mer hopp om att kroppen ska kunna ”läka”. Jag har hittat lite strategier för hur jag ska leva för att fungera så bra som möjligt. Med fungera menar jag att minska mina symtom och därmed må bättre psykiskt. Jag har hittat en träningsform son fungerar. Simning i öppet vatten. I vattnet känner jag mig ”normal”. Jag använder hela kroppen, får upp pulsen (om jag vill) och hjälper blåsan och tarmen att fungera bättre. För detta är jag väldigt tacksam. Att promenera eller lyfta och bära är fortfarande triggande. Men jag är inte rädd för det. Vissa dagar kan jag göra mycket. Kanske inte mycket i jämförelse med hur mycket jag fick gjort innan detta elände började. Men VÄLDIGT mycket mer än jag gjort de senaste tre månaderna. Jag fixar under mina bra dagar att vara ensam med båda barnen lite längre stunder utan att bli överstressad eller ”symtomatisk”. Det är nog den största vinsten. Att känna sig som en fungerande mamma. Åtminstone vissa dagar och allt längre stunder. 
 
Jag får inte längre panik när kroppen krånglar. Men visst, fysiskt är det ju också SÅ mycket bättre. Hade det fortsatt vara lika illa som tidigare hade jag inte kunnat komma så långt som jag har gjort. Tyngdkänslan som tidigare var konstant kommer nu främst om jag gör för mycket eller om jag inte kan sköta magen. Det sistnämnda tror jag är svårt för andra att förstå. Eller rättare sagt, de tror nog att de förstår. Men att vara förstoppad och/eller uppsvälld är långt ifrån samma känsla! Ett bättre ord kanske är tryck. Ett irriterande, tyngande tryck. I hela bäckenet. En varningssignal om att belastningen på muskler och omkringliggande vävnad är för stor. MEN- blåsan är så himla mycket lugnare! Det är en jätte lättnad. Den krånglar vissa dagar eller (åter igen) den krånglar främst när magen inte fungerar. Att nu kunna åka iväg någonstans utan att fundera över vart och när jag har tillgång till en toalett. Det är en frihetskänsla som jag aldrig trodde att jag skulle behöva känna/tänka. 
 
Som ni kanske märker varvar jag positivt med negativt när jag skriver. Och jag vill verkligen poängtera att jag är jätte tacksam över den positiva utvecklingen. Den ger mig som sagt lite mer hopp. Men jag har definitivt inte passerat sorge-stadiet. Och det kanske inte är så konstigt eftersom framtiden fortfarande är så oviss. Framtiden är ju oviss för alla människor. Men jag tror ni förstår hur jag menar med tanke på vad jag beskrivit i tidigare inlägg. 
 
Idag har jag en dag då jag känner ilska och frustration. Jag är så besviken och förbannad över att behöva gå igenom detta. Nej, livet är inte rättvist. Och ja, det kunde vart mycket värre på många sätt. Jag har två underbara barn som jag älskar över allt annat. Men jag är så arg och besviken över att ha ”blivit snuvad” på de här månaderna med min lilla bebis. Jag är också ledsen och frustrerad över att fortfarande känna mig begränsad. Att inte våga springa med stora killen. Klättra, hoppa och busa så som jag tänkt mig att jag skulle vara som mamma. Den aktiva person som jag alltid sett mig som. Min identitet. Ja, kanske beror dessa tankar på att det fysiskt har vart en sämre dag. Men det spelar ingen roll. Jag förstår att jag kommer ha dessa dagar. Bakslag. Både fysiskt och psykiskt. Men dessa tankar och känslor finns ändå alltid där i bakhuvudet. Även under de bättre dagarna. Det suger att vara så här bitter. Men jag kan inte hjälpa det. Det var inte så här jag hade föreställt mig min föräldraledighet. Att behöva gå igenom livets hittills största kris i en tid som ska vara fylld av glädje. Det suger. Och de känslorna måste få komma ut. 
#1 - Birgitta

Så bra skrivet. Förstår att det är bra för dej att skriva om det jobbiga och inte bara positivt. Kram älskar dej Malin.