Malin

BBC Linköping
Påståendet att man behöver vara frisk för att orka vara sjuk stämmer verkligen. Nu har jag ÄNTLIGEN blivit remitterad till bäckenbotten center (BBC) i Linköping. Men det tog alltså ca tre månader med besök hos allmänläkare, fem (!) olika gynekologer, uroterapeut och sjukgymnast för att lyckas tjata sig till detta. Och ja, hade jag inte tjatat och stått på mig hade jag säkert fått vänta mycket längre och fortsatt blivit avfärdad med att ”-Det är normalt att känna sig förändrad efter graviditet och förlossning”.. 
 
Jag tycker att det är bedrövligt dåligt att vi idag, år 2019 inte har kommit längre vad gäller eftervård och omhändertagande av kvinnor med förlossningsskador. Och med tanke på hur trög utvecklingen är öht vad gäller ”kvinnohälsa” så lär det dröja länge innan det blir bättre. 
Det finns alltså bara två erkänt bra och välmeriterade bäckenbotten center i hela Sverige. TVÅ! Förstår ni hur långa köerna dit är?! Det ena i Linköping och det andra i Huddinge. Det finns ett par till (bl.a Malmö och Danderyd) som får allt bättre omdömen. Men de är långt ifrån lika bra som de två ovanstående. Och oviljan/motståndet från Regionerna att remittera dit verkar vara väldigt stor. Detta baserar jag på historier från gruppen ”Förlossningsskadad? Du är inte ensam!” På Facebook. En grupp med över 4000 medlemmar där merparten beskriver liknande historier som min egen. Jag kan bara tänka mig mörkertalet av kvinnor som inte orkat/orkar kämpa för att få rätt hjälp. Som finner sig i att leva med sina besvär. Lider i det tysta. Som om det är något ”man får räkna med” efter barnafödande. 
 
Spannet och graden av besvär skiljer sig så klart åt. Och vad varje enskild individ upplever som besvärande eller acceptabelt är säkert också väldigt olika. Att någon enstaka gång läcka urin vid ansträngning är ett exempel. Det tror jag väldigt många kvinnor finner sig i att leva med. Säkert har de fått höra att knipträning är lösningen på alla problem med bäckenbotten (ett påstående som inte kunde vara mer fel, men mer om det en annan gång). Jag vill inte propagera för operativa ingrepp (operationer medför såklart alltid risker). Jag uppmanar inte heller kvinnor att söka hjälp om de inte upplever att problemen inkräktar på livskvalitén.  
 
MEN DET ÄR DAGS ATT SLUTA SKÄMMAS!! 
Alla människor kissar, bajsar och har sex. Det är basala behov som måste och bör fungera tillfredsställande. Vi måste våga prata om det ska bli någon förändring! 
 
Det är givetvis upp till var och en hur öppen man vill vara och exakt hur detaljerat man vill prata om detta. Men att sluta smussla, sluta ursäkta sina långa toalettbesök eller på andra sätt negligera problemen är ett första och viktigt steg. Och har besvären stora effekter på livskvalitén så ska vi söka hjälp. Nej, vi ska KRÄVA hjälp! Det är inga små, oviktiga bekymmer. I relation till livshotande sjukdomar- absolut. Men vi får inte glömma att psykisk ohälsa (som dessa besvär ofta ger) på sikt kan leda till fysisk ohälsa. Och då blir vi ändå till slut en ”belastning” på sjukvården. Vi kvinnor måste sluta att tänka så. Vi måste sluta att sätta oss själva i andra och tredje hand. Vi måste göra våra röster hörda och protestera. Annars kommer ingenting att hända. Vi kommer fortsätta att vara en liten grupp ”gnälliga fruntimmer” som tar upp tid från de allvarligt sjuka patienterna. För ja, det är faktiskt så många blir bemötta idag. Även jag själv har fått höra likande påståenden. 
 
Men vet ni vad? Det är inte okej. Det ska inte behöva vara så. Det finns hjälp att få. Alla kommer inte att kunna bli botade eller återfå 100% fullgoda funktioner. Men alla har rätt till att bli ordentligt undersökta, diagnostiserade och få någon form av behandlingsplan.