Malin

Det som inte syns...
..finns inte? Så känns det ibland för min del. Mycket har förändrats och förbättrats de senaste månaderna och utåt sett verkar jag nog ”som vanligt”. Insåg dock tidigare i veckan att jag nog stängt inne, och kört på lite väl länge nu. Känslorna måste ut.
 
Besvikelse och sorg kom över mig. Jag hade ett ”skov” med min blåsa för någon vecka sedan och det skrämde skiten ur mig. Jag kastades tillbaka till när det var som sämst för ett par månader sedan. Målade fan på väggen, och tänkte att nu kommer säkert smärtorna tillbaka också. Skovet innebar fruktansvärda trängningar, sveda, pirr och retningar. Tömde blåsan extremt dåligt och ville helst bo på toaletten. Blir tokig på att inte veta varför det blir så här! 
 
Skovet var hemskt, men det gick över efter ca en vecka. Det som nu fick mig att bryta ihop för några dagar sedan var insikten om att jag normaliserat min ”nya vardag”. Jag träffar ju oftast andra människor när jag själv väljer det och mår okej. Alternativt biter ihop trots obehag och blir ledsen sen när jag kommer hem. 
 
Hur ser då min vardag ut? Ja förutom att jag är föräldraledig med två helvilda, underbara ungar så försöker jag hålla mig till rutiner som jag vet hjälper min kropp att fungera så gott det går. Jag tömmer varken blåsa eller tarm optimalt. Är beroende av laxermedel x3 varje dag. Ju mer jag fokuserar på avspänning desto bättre går det. Men faktum kvarstår - jag är extremt beroende av toaletter. Är helst hemma på förmiddagarna tills jag känner mig bekväm nog att gå/ åka iväg någonstans. Behöver liksom gå en två-tre gånger för att känna mig någorlunda färdig. Helt färdig blir jag aldrig! 
 
MEN! Jag kan gå, stå, lyfta och bära nästan hur mycket som helst. Gråter nästan av lycka när jag kan gå en längre promenad i rask takt, utan att få ont eller obehag efteråt. Att vara smärtfri är en sådan lättnad! När jag nu tänker tillbaka på tiden från mars till juli/augusti i år ser jag, och gläds jag åt framstegen. DÅ kunde jag röra mig i mitt hem 2-3 timmar som mest, sen var det oftast sängläge resten av dagen. Smärta, obehag och tryck. 
 
Så även om jag nu fysiskt KAN göra väldigt mycket så är det fortfarande efter mina förutsättningar och dagsform. Jag njuter av att vara hemma. Älskar att få spendera tid med mina barn. Det är stressigt, jag är trött och sliten. Men det är ett privilegie att kunna och få vara hemma med dem. 
 
Men insikten om att känslorna måste ut, den var viktig. Jag måste fortfarande få sörja och vara ledsen och besviken. Hulkgrät som ett barn på en av mina kvällspromenader, och det var SÅ skönt. Från och med nu ska jag ta mig tid att vara ledsen när jag behöver det.